Erik Laakso | På Uppstuds

Den siste socialdemokratiske partiledaren som är fast i gubbrocksträsket väljs idag av en lättad partiorganisation. Nästa gång en partiledare väljs hos Socialdemokraterna måste det vara slut på referenser till Springsteen, Lundell, Ledin eller för den delen, Elvis. Det är naturligtvis inget större fel på någon av dessa uppräknade. Några av dem är riktigt bra. Men det är ändå ganska slätstruket, oinspirerat och bakåtsträvande om man ser på det hela lite kritiskt.

Med partiledare födda sent 50-tal eller under 60-talet borde det finnas helt andra musikaliska referenser. De var ju alla unga under 70-talet då mycket av den absolut bästa musiken kom fram i världen. Det måste finnas musikaliska nördar som grottat ned sig i den progressiva rockens framväxt, likväl som det borde finnas gamla punkare i det politiska toppskiktet. Framför allt efterlyser jag musikaliska allätare med både bredd och spets. Här kommer därför en liten lista för nuvarande, nya och kommande partiledarkandidater att lyssna in sig på en smula.

Alla artisterna på listan är mycket bra. Ibland spelar de covers andra fantastiska artister. Från varje artist och band går det att ta en liten rundtur i deras omgivningar, referenser och liknande miljö för att hitta andra fantastiska artister. Så det är bara att tanka in listan och gå på upptäcktsfärd för lite mer musikalisk bredd än den gängse politiska nivån.

Kommentera gärna listan och komplettera den med andra förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om musik

Vissa saker som beslutas om på högre nivåer borde tydligen vara underställt folkomröstningar eftersom det här landets politiker förefaller ta politiska beslut med omvälvande konsekvenser utan att tillnärmelsevis försöka rådfråga befolkningen först. I går skrevs tydligen ACTA-avtalet på trots att frågan överhuvudtaget inte varit utsatt för en djupgående granskning från våra styrande. Vi hörde också igår att regeringen och Socialdemokraterna kommit överens om att stötta Europakten, som av vissa anses vara en smygväg in i eurosamarbetet.

Ett av problemet är naturligtvis det sjunkande intresset att delta i partipolitiskt arbete, framförallt för de partier som vanligtvis har närmast till makten. Om medborgarna engagerade sig i partierna i högre grad, skulle de också få fler möjligheter att utöva inflytande på de beslut som fattas.

Ett annat av problemen är den beslutsprocess som partierna omgärdar sig med. Det parti jag har mest insyn i har beslutskongress vart fjärde år. Det är sjukt sällan med tanke på hur snabb och komplex politiken är. Därför måste dagspolitiken styras av en liten grupp människor som sällan har något intresse av att ta reda på vad folk egentligen tycker.

Det är därför det behövs nya processer, nya former och nya partier som på bättre sätt lyfter upp frågor som människor funderar över och har åsikter om. En förnyelse som de flesta partier skulle behöva genomföra är att ha kongresser varje år och ett ständigt pågående utvecklingsarbete med rådslag och väljaromröstningar i olika sakfrågor.

Läs även andra bloggares åsikter om politik

Man kan tycka och tänka både det ena och det andra om saker som sker. Sen kan man tycka och tänka både det ena och det andra om hur saker sker. Ibland måste man hålla isär både det ena och det andra för att inte hamna i diket. Jag talar naturligtvis om det som betecknas som “valet av Stefan Löfven som ny partiledare för Socialdemokraterna”. Detta trots att han inte är vald ännu och detta trots att de som ska välja honom egentligen under alla normala förhållanden inte äger frågan att välja. Men nu var det ett exceptionellt läge (eller “exhibitionellt” som Veronica Palm sa). Exceptionella lägen ställer allt brukligt på huvudet. Så formfrågan till trots, det som är värt att lägga tid på är främst vad som sker och inte hur det sker när läget är som läget är.

När då sossarnas verkställande utskott föreslår partistyrelsen att de ska välja Stefan Löfven till ny partiordförande efter Håkan Juholt så är det givetvis en fråga som redan är avgjord. Partistyrelsen har i förväg godkänt nomineringen och valet kommer att genomföras. Men det glunkas redan ute i leden över ordningen. Jag kan både förstå det och inte förstå det. Behovet av en tillförordnad partiordförande var stort och beslutet var brådskande att ta. Ingen av mina favoritkandidater nådde till slut ända fram, jag vet inte ens om någon av dem egentligen alls var nära. Det spelar inte heller någon roll. Jag tycker verkställande utskottet landat tillräckligt nära för att få godkänt i resultat. Däremot får de underkänt i mediehanteringen och detta trots att Carin Jämtin visat att hon fungerar ypperligt som partisekreterare i en pressad situation. Det ser till och med ut som om hon har tyckt det här varit riktigt roligt.

Det är verkligen inte okej på någon nivå att läckorna är värre än i en gisten eka på väg mot botten. Att Löfvens gamla mamma var stolt och ville berätta säger jag inte så mycket om men även det borde ha gått att förutse. När beslutet var fattat borde de presenterat lösningen. Det torde ha skett i går eftermiddag alltså. Alla i omgivningen kring VU, och kanske även hos ledamöterna i VU verkar det finnas en närmast pueril iver att kunna veta att det är just de som är den hemliga källan som medierna citerar. Det hela bottnar kanske i längtan efter att vara riktigt viktig. Medarbetaren som genom just sin position råkar få veta vad ledarna sitter och beslutar, njuter av att kunna skvallra vid kaffeautomaten en våning nedanför. Väl medveten om att någon jobbarkompis där inom kort skickar meddelanden till bundsförvanter hos pressen. Men så tig då! Det skadar såväl partiet som processen.

Stefan Löfven då. Vad ska vi säga om honom. Jag har redan sagt en del i en artikel på Newsmill idag men jag kan understryka värdet av att ha en tillförordnad partiledare som står fri från falangstrider ur SSU-leden, samt fri från maktkamper mellan distrikten. En hederlig gråsosse med betong, industri och erfarenhet från verkstadsgolvet. Tillväxt, europapolitik och välfärd i en traditionell kostym.  Det är sannolikt exakt vad partiet behöver under rådande situation. Om det sedan är vad partiet också behöver efter kongressen och fram till valet 2014 återstår att se, omöjligt är det inte men det är inte heller absolut säkert. Den utlovade öppna processen får visa på det. Jag hoppas verkligen att vi får se flera kandidater som försöker övertyga medlemmarna om att de är rätt personer att leda partiet. Det förvånar mig dessutom inte alls om just Stefan Löfven är den som i det läget får förtroendet även av kongressen.

En sak som dock kan försenas ytterligare är den i längden ofrånkomliga distinktionen som måste göras mellan LO och SAP. Det måste vara socialdemokratiska föreningar och dess medlemmar som ÄR det socialdemokratiska partiet. Fackföreningsrörelsen kan gärna bilda fler sosseföreningar, så som de redan gör, och nominera sina medlemmar där till olika uppdrag i partiet. Men organisationerna som just fackförbund och parti bör ha tydligare avstånd för att kunna agera friare.

Slutligen. Många av de S-medlemmarna som valt att lämna för Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Soffan på grund av missnöje, ges goda möjligheter att återkomma i partiet med en partiledare som är både av den gamla stammen samtidigt som politiken kan vara modern och framåtsiktande.

Läs även andra bloggares åsikter om stefan löfven

Fotot är lånad med tillstånd av den eminenta fotografen Lena Dahlström. Anlita henne för proffsfoto.

Om sex dagar upphör bloggen Erik Laakso | På Uppstuds här hos kulturmagasinet Voltaire. Orsaken går att finna i de förändrade ekonomiska förhållanden som ägaren till Voltaire, Kraft & Kultur, haft att ta ställning till under den senaste tiden.

Jag har under några veckor funderat över vart jag ska ta vägen istället. De alternativ som har stått till buds har inte varit så många. Ett alternativ har varit att gå tillbaka till min domän där jag har min gamla blogg vilande. Ett annat alternativ har faktiskt varit att sluta skriva blogg, åtminstone för ett tag framöver. Ett tredje alternativ som jag hoppats på har varit att någon ny uppdragsgivare skulle höra av sig och vilja ha min blogg på sin plattform. Ett fjärde alternativ är att jag lägger min blogg på en ny domän och försöker göra något spännande utav det.

Alternativ ett är givetvis aktuellt men det är också alternativ två. Alternativ tre har viss bäring men jag vet inte om det går att förverkliga men samtal förs kan jag säga. Alternativ fyra är därför kanske det mest lockande alternativet men det skulle innebära att jag ska ge mig in i ett nytt uppbyggnadsskede utan att ha någon finansiering och det känns inte så lockande just nu.

Hur som helst. Om sex dagar ska det finnas någon form av lösning på plats och du får veta allt här på bloggen i god tid, alltså senast dagen innan förändring sker. Jag kan bara säga ett enkelt: Häng med.

Läs även andra bloggares åsikter om erik laakso

Den virala verkligheten är inte helt lätt att agera inom. Drömmen för alla som vill marknadsföra något, är att folk börjar snacka om detta något i breda lager av den sociala webben. Mardrömmen är när ett försök till kampanj slår fel och snacket cirkulerar kring något dåligt med företaget. Jag menar att rädslan för att det ska slå fel, är obefogad, om man hanterar det rätt. Jag hävdar också att det inte är så illa när folk talar illa om ett företag eller en produkt, det är istället en bra utgångspunkt för att skapa goodwill.

Snabbmatskedjan Mc Donalds ville att folk skulle agera i en viral kampanj genom att berätta om sina “positiva hamburgarerfarenheter”. Istället började människor twittra om sina värsta upplevelser på McD. Kalla fötter drabbade kampanjledningen och de säger till Svenska Dagbladet att de “avslutade kampanjen”. Som om det skulle gå att avsluta något som får liv på den sociala webben. Det enda de kan göra är väl att sluta läsa ämnet själva. Därmed gör de sitt nästa misstag.

Istället för att “avsluta kampanjen” borde företaget givetvis växla upp och börja samtala med alla de som har synpunkter, som är negativa och häcklar företaget. Kan de få någon av kritikerna att ge konstruktiv kritik och bidra till att förbättra företagets profil kan den virala kampanjen få helt ny hastighet genom andra vinklar. Vill man vara viral måste man själv kunna vara kommunikativ. Det var givetvis naivt att tro att folk helt plötsligt enbart skulle börja berätta om sina fantastiska McD-moments. Alltså borde man haft i planeringen hur man skulle hantera den kritik var och en borde ha förstått skulle komma.

Det är en lärdom för alla som tror att de ska kunna kontrollera hur människor ska agera på den sociala webben. Är man inte i grunden intresserad av människorna och vad människorna egentligen tycker och tror, ska man nog passa sig för att överlåta marknadsföringen till dem. Ett av mina huvudbudskap när jag talar för företag och organisationer om den sociala webben är att man måste våga släppa taget. Det kommer komma kritik, påhopp och hån. Bra, säger jag. Bjud in just dessa till fördjupade samtal. Är det någon eftertanke bakom kritiken kommer de också ha massor av goda synpunkter för att förbättra produkten. Och tro för allt i världen inte att folk ska vara era megafoner på webben om du inte visar dem respekten att de får tycka vad de vill. Tror man dessutom att det, som McD verkar tro, går att stoppa en vågrörelse på webben genom att säga att man avslutar ska man aldrig överhuvud taget inleda sin kampanj. Folk pratar så länge de vill och så länge det roar dem. Ett tips till Mc Donalds ska jag också ge. Växla nu upp kampanjen och ge pris till den som kan berätta om sin allra värsta upplevelse. Annars kanske MAX går ut och gör det.

Slutligen. Det är nog inte så farligt för Mc Donalds att folk snackar om sina hemska erfarenheter. De flesta av oss kommer ändå möta en Donken när vi är som hungrigast och då går vi in där i alla fall. Har McD tur så fick  vi en inte allt för hemsk upplevelse och återkommer nästa gång hungern kommer plötsligt.

Läs även andra bloggares åsikter om viral marknadsföring