Erik Laakso | På Uppstuds

Mitt avtal med Kraft & Kultur och kulturmagasinet Voltaire har gått ut och tiden är inne att göra något annat. Det har gått drygt 1½ år sedan Voltaires dåvarande chefredaktör Boris Benulic kontaktade mig för att få mig att börja skriva här på Voltarie. Det har varit oerhört lärorikt, spännande och intressant att få vara en del av ett magasin på det här sättet. Jag har haft förmånen att ha fått ett par texter publicerade även i pappersmagasinet, men bäst har ändå varit möjligheten att skriva dagliga bloggar här och få direktkontakt med dig som läsare. Det är vad jag gjort som hobbysyssla i snart 7 år och det är vad jag kommer fortsätta med även framöver. Att ha fått förmånen att vara arvoderad samhällspolitisk bloggare, en av ytterst få i Sverige, har varit hur häftigt som helst. Det har gett mig ingångar och möjligheter att medverka och delta på en rad olika sätt i seminarier, konferenser och studiebesök. Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är till Voltaire och Boris Benulic över att jag fick den här möjligheten.

Men på grund av förändrade ekonomiska förhållanden kommer Voltaire genomgå en del förändringar och det som påverkar mig är alltså att bloggarna försvinner från Voltaire.se. Det är djupt beklagligt eftersom tanken på att den avreglerade elmarknadens börscirkus också betalar för kultur och skrivande, är en tilltalande idé.

Alla texter kommer finnas kvar här på Voltaire för någon tid framöver, dessutom finns samtliga texter som jag har skrivit att finnas på min personliga domän i många år till. Jag har också repriserat mina texter ur pappersmagasinet just innan det här avskedsinlägget, samt någon text som inte kom med vare sig på webben eller i papperstidningen tidigare. Flera av dem tycker jag är klart läsvärda. Just i detta nu håller jag dessutom på välja ut och uppdatera ett större antal favorittexter som kommer ingå i en bok som ska vara klar för utgivning under våren.

För att följa mitt fortsatta skrivande och för att få reda på vad nytt som sker, får jag be dig som läsare att besöka min nystartade blogg. På grund av att jag byter efternamn under våren har jag valt att förlägga min nya blogg till min samlingsdomän Uppstuds. Det har inte hunnit hända så mycket på den sidan ännu men alla stora resor börjar med det där berömda första steget. Ta det steget tillsammans med mig.

Stort tack till dig som läst och till dig som kommenterat. Till dig som blivit förbannad och till dig som blivit glad. Stort tack till redaktionen för Voltaire som gjort den här bloggen möjlig under den här tiden. Nu är den här tiden slut och en ny tid tar vid. Visst är det spännande?

På återseende!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar

Min, refuserade, text till temanumret om Kalle.

Ju mer namnet Kalle tränger sig på, desto mer tänker jag på döden. Vad är det med ett så banalt namn som får dödens budskap att komma så nära inpå? Kalle! Vilken Kalle? Kan det vara Kalle på spången som för tankarna till Karon och båten över dödsriket. Det kan också vara det där med den mest kände Kallen här i landet. Kalle Anka. Det räcker ju att se något avsnitt eller läsa några seriestrippar med denne absolut supertrista anka för att längtan efter ett rep gör sig påmind. Serier som handlar om mer existensiella frågeställningar är roligare att läsa. Exempelvis den absolut fantastiska serien “Kalle & Hobbe” (i original “Calvin and Hobbes”) där kalvinismens religiösa funderingar får brottas med den engelska filosofen Thomas Hobbes mer stökiga individualism. För övrigt är den mest läsvärda ankan ändå Arne Anka.

Men för att fundera vidare.

Med döden går vi i sällskap hela våra ynkliga jordeliv. När mer än halva livet, enligt all tillgänglig statistik, är levd så återstår en vandring som endast kan sluta på ett sätt. Förr eller senare. Som en skugga för att påminna oss om allvaret med levandet står döden över oss och vakar. Endast en fri man kan leva med döden i hasorna utan att förgås av plåga. När döden väl väljer är det lika gott att förlika sig med insikten att tiden är inne. Färjkarlen får ta oss den sista färden in i det stora lugnet. Vad vi gör sen är ointressant, den relevanta frågeställningen handlar om vad vi gör med ett liv i dödskuggan.

Efter en tid som levande gör sig döden påmind varje dag. Värken i kroppen, hugget i bröstet och susandet i öronen. Allt blir det signaler om dödligheten och att döden nalkas i en allt snabbare takt. Efter att ha levt ett halvt människoliv med en inbillning av odödlighet kommer de första insikterna som en traumatisk chock, men efterhand vänjer man sig. Med lite tur blir man till och med vänligt inställd till döden. Döden blir en följeslagare i livet, en bekantskap som det inte går att urskilja med tydlighet men som aldrig viker ifrån ens sida. Kanske är barndomens låtsaskompisar en liten försmak av det oundvikliga som komma skall. Min låtsaskompis hemma på gården utanför Vansbro i Dalarna hette förresten just Kalle. Han och jag var ofta ute och körde i den gamla skrotbilen som stod på gården. Vi kunde åka flera hundra mil en helt vanlig eftermiddag. Jag var fem år och Kalle fanns bara i fantasin, precis som Emma som jag strax ska berätta om. Men för mitt femåriga jag var Kalle en synnerligen verklig existens. Kanske var det så döden först kom och presenterade sig.

När jag var liten gick serien “Kalles klätterträd” på teve. Signaturmelodin var gjord av den fantastiskt finurliga Jojje Wadenius och Wadenius har i sin musik en förmåga att väva in det ödesmättade i en till synes harmlös kontext. När Kalle ligger i sitt klätterträd fantiserar han om Emma som bara finns i fantasin. Möjligen är det trots allt att dra metaforerna för långt om jag hävdar att Kalles Emma är ett barns bild av döden, men för ett barn finns inte döden på riktigt och genom låtsaskompisen skapas en existens där det existensiella kan behandlas på ett barns sätt. Så det finns paralleller. Exempelvis så finns döden bara i fantasin under en lång period av våra liv. Vi kan inte på några villkors vis begripa oss på dödligheten som företeelse innan de första signalerna gör sig påminda i kroppen. Efter det kan vi däremot aldrig släppa tanken på den även om många av oss gör allt för att förtränga, förringa och förvanska. Den blir vår ständiga följeslagare där vi vandrar i dödsskuggans dal.

Det är ingen lätt sak att vänja sig vid att döden går intill men efter en tid blir den en medvandrare som gör livet behagligt att leva. Vetskapen om att allt kommer ta slut gör att värdet på tillvaron förstärks. Så när du läser det här magasinet och får dig till livs allt om alla olika vinklar av begreppet, namnet, myten Kalle. Tänk på att varje Kalle i ditt liv är en påminnelse om livets förgänglighet och evighetens oförgänglighet. En dag är du inte med längre. Vilka konsekvenser får det för dig?

För mig har insikten om dödligheten öppnat många luckor i mitt medvetande. Under en lång period av förnekelse fanns ingen väg ut och ingen väg in. Men när jag bejakade dödens närvaro i mitt liv fanns det plötsligt ny kraft och en oändlighet av möjligheter, variationer och lustfylldhet. En frostnupen oktobermorgon med vitt glitter i varje grässtrå medan solen sakta makar sig över den östra horisonten blir ett skådespel av lycka. Fullmånens sken som lägger skog och mark i ett mörkblått ljus förvandlar en vanlig bilresa till en upplevelse nära livet, nära döden. Mossan som frasar under fötterna när höstens svampar ska uppsökas fortplantar sig i den tysta skogen medan gula löv sakta förmultnar intill stigen. En vandring tillsammans med den stora kärleken, hon som steg fram mitt i livet och öppnade sin famn, blir en meditativ stund av allt som livet innehåller. Varje steg fram mellan de ståtliga träden viskar om det fantastiska med nuet och det fasansfulla i att allt en dag kommer vara över. Varje gång jag sätter ned foten är en påminnelse om att vara rädd om varje dag och krama livsdropparna ur varje upplevelse. Inte för att det kommer gå att spara dem till en annan tid utan för att varje källa till rikt liv som inte kommer fram för evigt är dömd till förgängelse.

När asaguden Oden, som faktiskt också benämndes vid namnet Kalle i olika sammanhang, under förklädnad i “sången om Harbard” hindrade guden Tor att komma över en älv säger till Tor: »Sant jag tror mig säga,
sen är du på din resa;
långt du vore kommen, Tor,
om i lånad hamn du farit.»
Men vi kan aldrig låna oss en hamn för att komma längre på vår resa. Vi kommer till den hamn vi satt vår föresats att nå och därifrån tar vi oss vidare. Om vi därför blir försenade, hindrade, begränsade, förtappade så är det vår egen resa som fört oss till de konsekvenser vi erfar. För, som Oden säger: “Aldrig skulle en fäherde färden hindra”.

Som ende ansvarig över mitt livs resa kan aldrig en omständighet förändra hur min historia skrivs. Jag kan inte sitta i väntan på att vinden ska vända eller att ett samtal ska komma för att förändra min värld. Man får inget för ingenting och man blir inte vis av att sova bort sin tid i väntan på bättre tider. Det progressiva hårdrockbandet Rush säger i texten till låten “Something for nothing”: “What you own is your own kingdom
What you do is your own glory
What you love is your own power
What you live is your own story
In your head is the answer
Let it guide you along”
Det är därför ditt liv och dina steg är så oändligt avgörande för hur utfallet av ditt liv kommer bli. Du lever din egen berättelse så om du inte lever den berättelsen med insikt om att döden är din ständiga följeslagare kommer du tappa fokus på hur din berättelse ser ut. Det kommer leda till ett liv utan riktning där du bara är en medpassagerare på andras livsberättelse. När du då ska summera alltsammans kommer du stå med tomma anklagelser mot en oförstående omgivning och ett oförsonligt öde.

Bättre är då att så tidigt som möjligt förlika sig med insikten om att döden är ofrånkomlig, och börja se den som en vän som motiverar och förbättrar kvaliten på det liv vi har att leva. När varje dag får bli ett fantastisk under som kan välkomnas som det mirakel det är ökar förutsättningarna för att varje dag också får berika och erbjuda mer än den skulle göra om den bara ska genomlevas, genomlidas.

Jag vet inte hur livet kommer se ut i framtiden. Jag kan bara hoppas, önska och göra allt jag kan för att fortsätta bygga mitt livs historia på bästa sätt. Om det sedan slutar med att jag blir överkörd av en buss i eftermiddag när jag ska gå på fotboll så är det som det är med den saken. Trist? Javisst, men inte mycket att göra åt. Utom att se sig om när jag går över gatan. I genomsnitt lever en svensk man till cirka 80 års ålder. Genom övervikt, tobaksbruk och något över snittet vad gäller alkoholintag är det rimligt att dra av några år från det. Säg då att jag har 35 år kvar om jag bara lunkar på som om livets historia inte berodde på mig. Vad ger det för kvalitet på det livet i väntan på att dö? Hellre tror jag på att förbättra chanserna för stordåd, mirakler och häpnadsväckande upplevelser. Genom att omfamna livet kommer jag aldrig kunna lura döden men jag kommer kunna krama varje droppe liv ur livet och njuta utav det medan det pågår. Sannolikt kommer min vän döden därmed inte heller att kännas som en bitter fiende när han kommer för att ta mig. Vare sig det sker idag eller om 35 år eller senare.

För många år sedan såg jag en film som jag glömt namnet på. Men jag glömmer aldrig den gamle indianen i filmen. Han som sa: “Idag är en bra dag att dö på”. Jag vill att varje dag jag får möta ska vara en bra dag att dö på. Därför gör jag varje dag livsavgörande val för att det inte ska vara en dålig dag att dö på. Jag håller fred med de jag älskar och jag berättar i ord och handling hur mycket jag älskar dem. Jag skapar förutsättningar för framtiden även efter mig även om jag hoppas jag får vara med länge till. Med fred, kärlek och goda förutsättningar för fortsatt liv kan varje dag vara en bra dag att dö på och då vill jag dö med öppna ögon och ett medvetet sinne.

Läs även andra bloggares åsikter om döden

Min text till temanumret om Djur.

Dagen har varit som dagar brukar vara. Ganska så sliten och mör efter vardagskrånglet. Den ständiga striden med tonårsbarnen har pågått sedan de kom hem från skolan och orken är på upphällningen. Men nedkrupen i sängen söker han upp mig, katten som så väl känner mina innersta tankar. Han vet att jag behöver tröst och ny kraft så han ställer sig på min mage och trampar bestämt och kraftfullt allt medan han stångar med pannan mot mitt ansikte. Eller ja, han bryr sig kanske inte ett skvatt om vad jag känner, behöver eller vill utan han kommer därför att han är min ägare och det är min plikt att ge honom uppmärksamhet och smekningar. Han är katt och jag är hans människa.

Men när depression och nedstämdhet gör sig påmind så är katten ett fantastiskt komplement till antidepressiva mediciner, samtalsterapi och djupandning i samklang med naturen. Husdjuret ger också möjligheten att se bortom sig själv. Det spelar ingen roll hur man mår, katten måste få sin mat och sitt gos och sin låda tömd. Då finns det något viktigt som distraherar bortom det egna måendet.

När han står där på min mage och trampar tungt medan han spinner högljutt så finns det inget annat, det är bara katten och jag och jag får känna mig utvald. Då upphör tiden, bekymren och all vardagens krångel för en kort tid, det uppstår en lucka i molnen och en fristad från verkligheten. Det var precis vad jag behövde.

Jag har alltid trott att jag är en hundmänniska. Jag har visserligen alltid beundrat katten för sin självständighet, sin envishet och sin uppenbara kick-assattityd. Sådan har jag alltid varit själv men jag trodde ändå att jag var en kollektivist, ett flockdjur sökte min gemenskap, en tillgiven, trogen och obrottsligt lojal. Men hundar har på ett sätt som katter aldrig har, retat upp mig genom sin tröghet, ja sin totala dumhet. Hundar är helt enkelt inte så smarta och det kan gå mig på nerverna. Katterna agerar lika dumt många gånger men de gör det med stil, en finess som hundar helt saknar. De struntar dessutom helt och fullt i dina förmaningar, dina kommandon och dina försök att få dem att göra som du vill. Är det mat på bänken så går de upp och äter den. Jagar du ned katten så går den dit och äter igen oavsett om du ser det eller inte för den vet att den alltid är snabbare, smartare och fiffigare än vad du som människa är. Jag får gärna tro att jag bestämmer en massa saker men i slutet av dagen så är det kattens vilja som får genomslag.

När vi skaffade vår första katt för snart ett år sedan så var jag alltså visserligen glad men inte så förväntansfull på vilkens sorts relation katten skulle ge mig. Men han var mycket tydlig med vad som var min roll och att jag endast hade att anpassa mig till det. Och jag älskade situationen. Han tog mig med storm, jag blev helt tagen av detta fantastiska djur. Jag fann mig själv varje kväll stå på trappen och ropa på katten så han inte skulle behöva vara ute och frysa på natten, men lika mycket för att jag inte ville gå och lägga mig utan att han kom och la sig på mitt bröst för det regelbundna kvällsgoset. Det var som att ta sin medicin och jag ville inte vara utan det. När han kom springande efter att jag lockat på honom så var det en enorm belöning, vi hade en relation jag och katten.

Efter ett halvår skaffade vi också en hund och det var härligt förstås, men katten stack hemifrån. Han var borta en natt, två nätter och vi oroade oss inte för han är ju ändå katt och katter kan gå på äventyr ibland. In på fjärde dygnet var min oro monumental. Jag stod på trappen varje kväll och ropade utan att ta hänsyn till vad grannarna tyckte. Katten var så viktig, jag var så orolig. Genom huvudet for tankar på rävar, bilar, rovfåglar och allsköns ondska som kan drabba katter. Jag började gå promenader endast i syfte att hitta katten, död eller levande. Och en dag så såg jag honom. Inte alls långt hemifrån, bara ett par fält bort från vår gård. Han satt där och tittade på mig men han kom inte när jag ropade på honom. Jag bönföll och vädjade, men han bara blängde. Det var då jag fattade att han var bitter på mig, arg över att vi låtit en smutsig ouppfostrad jycke få inträde i hans hus.

Två veckor var han hemifrån och han kom inte förrän jag erbjudit försoningsgåvor och talat med honom om att jag inte förstått att han blivit upprörd över hunden. Jag gick ut på kvällarna, i närheten av där jag sett honom, och jag var övertygad om att han satt och iakttog mig med intresse. Jag ställde ned burkar med makrill i olja och jag bad om ursäkt och sökte hans förståelse. Tre kvällar i rad gick jag ut med mina gåvor och mitt bönfallande om förlåtelse. På morgonen efter den tredje kvällen satt han på trappan och ville in igen. Jag var förlåten, hunden är fortfarande hatad men jag var förlåten. Den kvällen grät jag nästan av lycka när katten kom upp i sängen för att ge mig sitt sedvanliga kvällstrampande. I två veckor hade jag gråtit över att han varit borta. Men nu kom han hem igen.

Nu sitter du kanske där och skrattar åt hur fånig jag är. Det får du gärna göra, jag kan se det fåniga själv, men jag kan aldrig förneka att katten har intagit en oerhört betydelsefull plats i mitt liv. Gett mig tröst och glädje och på många sätt hjälpt till att ta mig ur en period av nedstämdhet.

Kanske borde vi alla tillåta oss att vara fåniga lite oftare. Jag kan tänka mig att det skulle bidra till ett ökat välmående på så många sätt. Kanske skulle köerna till psykakuten kortas om fånigheterna blev mer accepterade i samhället. Att våga vara den som gör bort sig och bjuder på sig själv tar bort en massa snedvridet stolthetstänkande. Jag gör gärna bort mig, jag struntar i min stolthet och jag skyddar inte min heder. Därför vågar jag släppa lite på konventionerna och bjuda på att en del tycker jag är fånig för det får mig att må så oerhört mycket bättre och i slutänden är det faktiskt det som betyder något.

Skaffa en katt och köp en fånig hatt. Våga klä ut dig ibland och skratta och hälsa högljutt på de som tittar på dig med en skeptisk blick. När katten visar dig sin djupaste kärlek så ska du låta dig känna dig utvald och oumbärlig och när du berättar om kattens underbara egenskaper kommer du känna en glädje som du faktiskt är värd även om andra människor vill bortrationalisera dina erfarenheter med hänvisning till instinkter och nedärvda beteenden. Men so what? Vem bryr sig? Jag kunde inte bry mig mindre. Det behöver inte du heller göra.

Läs även andra bloggares åsikter om katter

Denna text skrev jag till temanumret om Dygd.

Religiöst hokus pokus, new age, mystiskt flum och hårdför islamism. Det har kommit så långt att vi drar våra samhällen allt mer tillbaka till den mörka medeltiden där bannbullor och inkvistationer sveper fram över världen för att hålla massorna i schack. Vad man får säga och vad man får göra ska ständigt filtreras genom ett filter av moral. Dygdemönster upprättas på område efter område och vi medborgare är snabba att anpassa oss efter de nya moraliska regler som lyfts fram som mall för vårt sätt att leva. Åtskillig lagstiftning i dag härstammar från moraliserande lagar och dygder som inte hör ett modernt samhälle till och som inte har något att göra med de grundläggande filosofiska dygderna. Det sker ständiga begränsningar i yttrande- och åsiktsfriheten med hänvisning till dygder som har mer med religion än filosofi att göra. Tänk på vad du säger, tänk på vad du tycker och tänk på vad du tänker, för åsiktspolisen är redo att gripa in och för varje gång du håller tand för tunga så böjer du dig lite längre fram så att det nästa gång blir lite lättare att anpassa sig.

Från Mellanöstern har tre stora världsreligioner sitt ursprung och de har haft olika storhetsperioder genom historien. Idag växer oron för islam över vår värld och den kryddas med en rejäl dos rädsla för islamism och terrorism. De tidigare perioderna av medeltid har präglats av befogad rädsla för kristendomens aggressiva utbredningsmetoder. Från den amerikanska Mellanvästern sträcker en modern form av ivrigt missionerande kristendom ut sig, en religion som hävdar att tron kan ge dig allt du önskar och begär utav en gud som mer liknar en betjänt än en fader. Och från både öst och väst når oss tongångarna av dygdeetiken, moraliska principer som ska rätta till det skeva i vår värld. Men de låter så oerhört lika, sin olikhet till trots.

De predikar renlevnad, nej till sex utom i äktenskapet mellan man och kvinna och de påtalar vikten av vördnad för överheten. De sätter upp sina kartor för hur man får och ska leva och de förväntar sig att deras medmänniskor ska rätta sig efter det, för vem vill brinna i helvetet (eller vad nu just den aktuella moraliska överheten anser att den otroende hamnar i)? Allt mer stiger de in i politiska församlingar med sina krav. Lagstiftning ska inrättas efter deras krav och begär, sedvänjor ska ändras och anpassas. Dygden de lever efter ska göras till samhällets norm och de är högljudda oavsett om det handlar om att det sker via bomber eller via debattartiklar och predikningar från talarstolar. Vi ska alla fås att buga inför en religiös överhet som sitter inne med de sanna och rätta svaren som gäller för alla människor. Dygden handlar om makt och inte om vördnad för människosläktets bästa. Moralismens väktare anlägger metoder för att övervaka varje steg medborgarna tar och när vi överskrider moralens gränser kommer de för att klämma åt oss.

Detta sätt att bedriva samhällsomstörtning medelst dygder går att se från så många olika grupperingar i samhället. Det är allt ifrån miljörörelsen, minkutsläpparna och veganerna som med anarkistiska metoder vill skrämma, tvinga, reglera och diktera hur du ska göra, till åsikternas reglerare som vill styra vad du har i din bokhylla och din dator och som kallar saker för brottsligt trots att det saknas såväl offer som förövare. Domen mot en serietidningsöversättare nyligen visar hur bisarr den moraliska lagstiftningen är och du kan vara säker på att det inte stannar där. När dygderna som inte är relaterade med filosofin får råda så är det vidskeplighet, mystiscism och fantasier som får råda istället. Privatmoral blir standard, andlighet görs till samhällsnorm och fariseeismen göds, gror och växer till. Jesus drev månglarna ur templet, Gud Fader verkade inte ha allt för mycket gott att säga om de religiösa hycklarna som gärna och villigt talade om för andra hur de borde leva. Jesus kallade dem för “huggormars avföda”. Vilka är det som är huggormarnas avföda idag? Är det inte de som vill lägga sig i ditt liv med tankeförbud och moraliska kompasser som främsta slagträn? Kör ut dem ur ditt tempel.

För varje gång vi böjer oss inför moralisk överhöghet kommer vi tvingas böja oss ännu lite djupare nästa gång. För varje gång vi backar på vårt sätt att leva, ju längre ifrån det vi vill vara, kommer vi att bli. Som om inte det är nog så bjuder vi in ovälkomna krafter till samhällspåverkan. Välvilliga ledare som böjer sig för påtvingade dygder är ansvariga för främlingsskap, samhällsrädslor och segregation. Endast genom att ståndaktigt och ihärdigt försvara vår rätt att inte böja oss för pådyvlade religiösa dygder, kan vi fortsätta försvara den frihet vi tagit oss. För frihet får man inte, frihet tar man och jag tänker behålla min frihet.

Vi vill leva våra egna liv. Vi vill skapa vår egen historia. Genom att återknyta till de grundläggande filosofiska dygderna om Rättrådighet, Tapperhet och Vishet ska vi tillsammans jaga moralens och dubbelmoralens väktare på flykten. Vi ska inte buga för något annat än Nuet och Häret. Vi väljer själva vilket sätt vi vill leva våra liv och vi sätter inte deras moraliska måttstockar som mått för våra liv. Oavsett om de kallar sig islamister eller “sanna kristna” eller vad det nu för tiden är som gäller inom den religiösa hokus-pokusbranschen. De är avslöjade som maktfullkomliga, kvävande och förtärande skadedjur som inte kan förmå sig till att leva sina egna liv utan att lägga nosen i andras. De är som de skvallrande grannarna som i brist på eget inre liv lägger sig i andras liv ständigt och jämt. När de ihåliga talen ekar ska vi minnas att det är massförförelsevapen som används. Deras syfte är att förvilla dig, få dig att tro att de är på din sida och att de bara vill styra upp allt osunt och skadligt i världen, för samhällets bästa förstås. Men du blir lurad om du tror på deras luftballonger av dubbelmoral.

Varje tillägg som läggs till de ursprungliga dygderna kommer med en last som du ska akta dig för, undvika och bekämpa även hos andra. En last är hos de moraliserande dygdeförespråkarna en synd, något som bryter ned. Det bryter ned inte bara dig som människa utan det bryter ned hela samhället omkring dig och därför måste din synd, din last, bekämpas och slås tillbaka. Det kan vara sexuell lössläppthet, konsumtion av pornografi, bruk av alkohol eller tobak eller sökande efter personlig njutning av olika slag. Det faller under dygdens tunga dom och du hör till de fördömda. De predikar alla om en gud som är full av nåd men deras sinnen är ständigt fulla av dom. De kallar sig ledare, förebilder, präster och imamer men de är blinda och de kan inte se att när blinda leder blinda så barkar det käpprätt åt avgrunden. Likadant blir det när politiker i vårt land förbjuder konsumtion av tobak på arbetsplatser av skäl som inte är försvarbara ur hygien eller miljöaspekt utan enbart och enkom baserat på dygdens antites om tobakens syndiga, fula, skadliga och nedbrytande samhällseffekt. Då har de visat att de är moraliserande dygdeetiker som satt upp tobak på sin syndlista och att de vill frälsa världen med sina beslut. Moral-moral-moral men när dubbelmoralen övergår i trippel- och quadrupelmoral, vad har vi kvar att vänta oss då?

Vi måste slå oss fria från dravlet som överheten hasplar ur sig i sin totala omdömeslöshet, vi måste visa verklighetens dygder och vara rättrådiga, tappra och visa. Med sakliga argument och sannfärdig vrede ska vi vägra att ikläda oss deras meningslösheter och moraliserande spektakel. Att stå upp för friheten, för rätten att tänka och tycka och yttra fritt är den sista utposten innan fascismen, förtrycket och förfallet tar vid. Är du en sådan som står vid sidan och inte tycker det ankommer på dig eftersom de ännu inte slagit till mot just din favoritlast? Det är dags att vakna då för de kommer att komma. Allt som går att använda för att koppla dig, kontrollera dig och konfiskera din frihet kommer de att använda. Du är bara lite för lagom ännu för att de ska ha hunnit dit, men tro mig. De kommer och de kommer inte lägga några fingrar emellan eftersom alla andra med värre och tyngre och svårare moraliska synder i bagaget redan har gett upp och du står så böjd redan så det kommer inte kännas svårt att buga lite till.

När lagstiftarna lyssnar på moralens väktare och inför moraliska lagar som kränker individens personliga integritet så ska vi vara rättrådiga och stå upp emot deras moraliserande. När skolledarna i sin totala feghet tror att något blir bättre ur integrationshänseende bara för att de ger vika för indignerade hot så ska vi i tapperhet stå upp för demokratins seger över fascismen och säga att alla barn ska bada tillsammans, alla ska få välja den mat de själva vill äta och skolan ska vara religiöst sekulariserad fullt ut. Och när det blir konflikt ska vishetens dygd vara vägvisaren så att varje individs perspektiv tas tillvara och att det sker utan kränkningar eller våldförande på människans rätt att själv göra sina egna val. Här och Nu är det rum och den tid som råder, vi ingår inte i medeltidstänkandet som sveper fram över världen. Vi lyssnar inte på vare sig Mellanöstern eller Mellanvästern och deras sekter och kyrkor. Vi respekterar människan, filosofin och friheten. Utan dem blir all dygd dubbelmoral och all politik fascism och varje tro en fångenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om dygder

Följande text skrev jag till temanumret om spel.

Varje dag är ett spel med höga insatser. För varje steg vi tar och för varje dag vi överlever ökar vi risken för att livets spel, spelar oss det stora sprattet och samlar in insatserna. Ibland känns det som att det bästa vore att bara ligga kvar i sängen och undvika att ta några risker, men det i sig är också en stor risk för även kvar i sängen kan blodkärl brista och hjärtat sluta slå. Om inte livet var detta spel med den yttersta av insatser upplagt på den gröna filten så vore dessutom livet inte värt att leva. För tänk så meningslöst det skulle upplevas att vara som ett själlöst djur som bara idisslar sin mat i ett meningslöst vacuum och drivs av sina instinkter utan förmåga att vara medveten som sin egen dödlighet? Du och jag kommer att död, ja just du och just jag, kommer att dö. Insatserna för våra liv är allt, all in. Blev det inte genast mer spännande?

För somliga räcker inte det här som drivkraft i livet utan man vill spetsa till det lite extra. Genom att klättra i höga berg, simma över oceaner och kasta sig utför klippor vill de försöka öka insatserna. Men eftersom vi alla redan gått “all in” genom att lägga vår dödlighet i livets händer så går det inte att öka på. Det är kanske därför bergen som ska bestigas utmanas med högre och högre risker, utan syrgas, från omöjliga sidor och ensamma i minimal utrustning. Allt för att känna att insatsen är högre. Besvikelsen när man inser att insatsen fortfarande är densamma som för den slöa stackare som inte ens klev ur sängen i morse, måste vara monumental, samt förstås öka driften att göra det ännu svårare nästa gång. Sen blir det extra paradoxalt när de dristiga äventyrarna snubblar på en gatsten och bryter nacken. Missförstå mig rätt, det är naturligtvis tråkigt för dem, kanske främst för deras familjer. Men är det inte lite tänkvärt om en kanalsimmare eller K2-klättrare dör på ett övergångsställe i en småstad?

Att grundlägga ett beroende av droger, gambling eller sex har ofta nog med samma drivkrafter att göra. Samtidigt som det handlar om att fly undan livet, eller kanske dödens utmätningstimme, så handlar det också om att öka graden av spänning i livet. På samma sätt drivs den skvallrande grannfarbrorn eller tanten på jobbet av spänningen i att tala om andra, allt för att slippa fundera över sin egen höga insats. Det är ångestdrivande att spela med sitt eget liv som insats. Och ändå har ingen av oss något val, vi gör det varje dag för att till slut förlora insatsen. Hur får det oss att känna? Att inte orka fundera över sina egna livsval och sin egen situation driver människor till extrem nyfikenhet över andras liv. Därför skvallrar vi om den där tjejen på kontoret som verkar ha nya killar varje helg och vi skvallrar om mannen som skryter om sitt pokerspelande men som ändå alltid verkar vara pank. Deras spänningar i livet får ersätta vår egen brist på spänning. Tänk i vilken nivå skvallret skulle minska om vi själva var ständigt upptagna med vår egen högst påtagliga spänning. Det måste vara bristen på insikt om att vi redan på varje nivå lever på den vassa eggen som gör att vi tar så stort intresse i andras liv. Visserligen har en del skvaller och byprat med det sociala kittet att göra, ibland till och med av omtanke och genuint intresse, men alltför ofta är det bara tungan som löper utan goda baktankar. Livet är ingen lekstuga även om den som leker mycket har roligare medan den lever och att leken därför bör prioriteras. Men när lekstugan blir en lek med andra människors liv istället för med fokus på det egna livets förgänglighet så har man tappat något centralt av sin livskvalitet.

Själva de grundläggande ingredienserna i vår livstillvaro är en del av de omständigheter som utgör vårt underlag för spelet. Syret i luften fräter sakta ned våra celler och gör så de fungerar sämre över tid. Man kan kanske till och med säga att vi bokstavligen rostar sönder inombords och till slut har organen brutits ned av det livsnödvändiga syret. Är det inte paradoxalt? Men vi kan inte sluta andas för det, för då förlorar vi också våra marker genom kvävning. Är det vad man kan kalla en lose-lose situation? Nej självklart inte, istället äter vi frukt, grönsaker och piller med antioxidanter för att få cellerna att oxidera långsammare och kanske kan vi på så sätt lura kemin ett litet tag och få lite mer tid att vara deltagare, kanske kan vi på så sätt få lite längre tid på oss att behålla vår insats. Men det spelar ingen roll i slutänden. Insatsen ska skördas och livet tar slut. Det är därför minst lika paradoxalt att våra metoder för att öka spänningen, i hopp om att få behålla insatsen, kanske är det som gör tiden fram till slutet gör hela spelet värt att spela och även om den ökade graden av spänning gör att vi förlorar insatsen i förtid så var det på det hela taget värt det.

För att förtydliga det här och göra det personligt. Hur känner du nu, när du tänker på att medan du sitter och läser det här så är insatsen du gör det med, ditt liv? Är det en text som är värd att läsa med livet som insats eller är det bara en förslösad stund i väntan på att croupiern ska samla in förlorarnas marker? Eller när du lägger ifrån dig tidningen och går ned till köket för att sätta på en kopp te, är det med livet som insats du går stegen ned? Jag kände en person, en mycket aktiv, ganska sund människa som en dag satt i sin bil på väg hem från jobbet. Han stannade vid stopplikt men körde sedan aldrig vidare. Kroppspulsådern brast utan förvarning och han avled inom någon halvminut. Livet som insats på vägen hem från jobbet, och då hände ändå aldrig något oväntat. Det tog bara slut. Tanken på att ha en stor blodåder som kan brista när som helst kan vara förskräckande och något som man vill slå ifrån sig, tänka att det inte händer mig. Men tänk om det ändå gör det? Det ger lite annat perspektiv på tillvaron så säg?

Varje dag man skiljs åt för att gå till sina arbeten och skolor så ligger hela insatsen öppen och kan skördas vilken minut som helst. När vi går hem från våra arbeten kan det vara sista gången vi såg våra arbetskamrater, eller de oss. Borde inte en medvetenhet om det göra att man agerar lite annorlunda? Jag blev tillfrågad i går av en ung dam i min närhet, om jag hatade någon. Jag drog länge på svaret och funderade noga men konstaterade sedan att jag inte hatar en enda människa personligt. Jag kanske hatar människor som säljer vapen till stöd för folkmord eller på knarklangare som säljer knark till barn, jag kanske hatar att det finns pedofiler som inte söker hjälp för sin sjukdom eller att det finns människor som slår sina barn. Men jag kunde inte säga att jag hatar den eller den. Hon tyckte det var konstigt. Kanske tyckte jag också det var konstigt för jag har inga problem med att medge att jag absolut känt sådant hat för enskilda människor. I en vidare fundering kring detta tror jag det har med insatserna att göra. Att gå omkring och känna hat är en förslösad tid av en tid som är utmätt och som kommer sluta med förlust. Enda sättet att göra den tiden värt det är att inte slösa bort den på meningslösa saker, som hat är.

När jag var barn upplevde jag att min far var en slagkraftig, bestämd man med mycket känslor. Han var arg och oerhört upprörd över orättvisor, över politiska felsteg och över en mängd företeelser i samhället. Jag imponerades av detta. Jag kunde känna, med barnets förmåga att hata, att jag hade något som min far också hade. Senare i livet konfronterade jag min far med att han blivit en mes, att han inte blev arg över knappt något längre och att han inte drevs lika starkt av inre övertygelser som han gjorde när jag var barn. Själv var jag då i sena tonåren, och kanske argare än någonsin. Farsans svar var ganska kortfattat och bestod mest i att man nog blir lugnare med åren. Jag är nu medelålders men några år yngre än min far var då vi hade vår uppgörelse om ilskans funktioner. Kanske är det tack vare hans svar som jag fått ett mycket större lugn och mindre ilska och, så vitt jag begriper, frihet från hat mot någon människa. För vad tjänar det egentligen till? Insatsen vi lever med ligger där den ligger och vad vi gör av dagen är värdet av vad insatsen i slutänden blev värd, trots att vi kommer förlora den oavsett vad vi gör. Det i sig är en vinst. Kanske har man på så sätt trots allt fått full valuta för att gå “all in” i detta livets spel? Den medvetenheten har också skapat en insikt om att inte slösa bort mitt liv på oväsentligheter så långt det är möjligt. Att inte medverka till bortslösande av tid och liv vare sig för mig själv eller för andra. Samt givetvis att i varje steg av min dag suga märgen ur livet så gott jag någonsin kan och har förmåga att förstå.

Betyder det då att man ska sluta kämpa, upphöra med allt motstånd och bara bli en fisk som flyter med strömmen? Nej verkligen inte, missförstå mig rätt nu. Därtill är insatsen för hög. Fokusera inte på förlusten, fokusera på vinsten med att få spela och bara att få vara en deltagare. Jag ska förklara. Jag tycker väldigt mycket om travsport, jag njuter av att se de vackra hästarna i sin kraftfulla elegans accelerera bakom startbilen och jag tycker det är grymt imponerade när någon orkar gå en bortre långsida i tredjespår och ändå ha kraft att avsluta in på upploppet. Jag fröjdas av att se en begåvad travkusk som lika dugligt som någonsin Kasparov, vrider sig ur sitt instängda läge i fjärde innerspår och ta sig fram mellan hästar för att till sist få nosen först över mållinjen. Men jag behöver inte lägga en enda krona i totalisatorns luckor för att få ut denna njutning av en dag på travbanan. Det hindrar inte att jag också försöker hitta en eller annan lite oväntad vinnare i några av loppen och att jag spelar dessa som vinnare, men jag gör det långt ifrån i varje lopp och jag bryr mig inte nämnvärt om jag vinner eller förlorar. Jaag ser gärna race på teve utan att ha lagt in någon enda insats, det är spännande ändå. Det är alltså inte insatsen eller risken att förlora insatsen som skapar tjusningen, utan endast och helt enkelt själva företeelsen.

Jag tänker på en sång av Mikael Wiehe, den heter “den jag kunde va” och handlar om hans känslor till sin vän Björn Afzelius och som han skrev när han fått veta att Afzelius var döende i cancer. Han sjunger där: “Vi har vandrat samma vägar; Vi har burit samma bördor; Vi har sett mot samma stjärnor; Vi har sjungit samma sånger; Vi har delat samma drömmar”.
För mig är det en bra sammanfattning av hur två kämpar som aldrig gett upp men som inte heller använder samma metoder, samma ilska eller samma hat som de kanske gjorde när de först träffades, trots allt fortfarande drivs framåt av insikten om att göra skillnad. Kanske är vi något på spåren här.

Som ung är hatet och ilskan en viktig drivkraft samtidigt som medvetenheten om att livets insats är den egna döden. När sedan den insikten väcks och växer till i styrka, ökar också medvetenheten om att kanske spela lite smartare. Inte bara utav försiktighet utan också för att kanske få chansen att förlänga möjligheterna att vara med i spelet. Naturligtvis finns ytterligare komponenter, såsom familj och vänner man inte vill riskera att mista innan man måste. Den unge som ser den medelålders mannen som inte längre brinner av glödande hat tror kanske att man dragit tillbaka sina insatser, men eftersom det inte går handlar det kanske bara om att spela spelet lite mer begåvat.

Självklart finns även risken att den som skådat insatserna i spelet försöker dra sig tillbaka och komma undan. Det är tyvärr ett misstag eftersom det då inte finns några vinnare i spelet längre. Den undflyende människan tappar stinget och greppet om verkligheten för att istället glida in i en handlingsförlamad meningslöshet där insatsen ändå i slutänden var oförändrad. Vilken miss det måste kännas som den dagen då det står klart att man backat, blivit feg och försiktigt och ändå förlorade allt. Sitter du i den situationen och har gått från att ha varit en fullfjädrad gambler i livets spel men som nu inte ens tittar på matcherna längre så kan jag berätta för dig att du faktiskt inte har någonting alls mer att förlora än det du redan lagt som insats. Nämligen allt. Visst är det befriande att inse detta? Kanske fick du andan i halsgropen trots allt. Möjligen tänker du att den där skribenten har ingen uppfattning om verkligheten. En verklighet som kanske endast handlar om att hantera det allra mest alldagliga man kan tänka sig. Men jag är likadan som du och jag tror inte att jag sitter inne med mer insikt än vad du gör. Jag tror helt enkelt att du redan vet allt det jag skriver för det är nedärvt i oss, det är våra instinkter. Inte ens genom att göra allt för att tvinga bort tanken på det kan göra oss fria ifrån det. Ett och endast ett kan skapa den friheten.

Bibeln säger att endast den som är beredd att mista sitt liv, kommer att vinna det. Det är briljant formulerat. Först när vi blir medvetna om att insatsen är allt vi har, hela vårt liv, och när vi inser att det ändå inte finns något vi kan göra för att rädda livet, då först kan vi vinna det. Bibeln talar så klart om det eviga livet men det är livsvisdom även för den som inte tror på något evigt. När jag förstår att min insats i varje handling jag gör i livet, är mitt liv och att jag kommer mista det oavsett hur jag försöker förhandla bort det, så kommer jag vinna livet här och nu. Det är en befrielsehandling att betrakta sin insats på livets gröna filtmatta, sträcka fram händerna och säga ett tydligt “all in” för att sedan sträcka på nacken och ta ett djupt andetag i väntan på att endorfinerna ska kicka in och adrenalinet börja flöda. Först då är man redo att verkligen leva.

Läs även andra bloggares åsikter om spel